Det har sina fördelar att åka på missionsresa till Indien, man får till exempel kalla sig för mingelmissionär på Budkavlekampen i Lotorp, dä ni! Budkavlekampen är alltså en spårning för scouter i Östergötland, heöa 355st har idag samlats i Lotorp om jag förstod det hela rätt! Inte dåligt! Temat för dagen är "vem vill bli missionär?" och därför fick jag gå runt i tallgläntan med en skylt på magen med orden "MISSIONÄR, Var? Varför? När? PRATA MED MIG" och det var några som vågade undra lite och lyssna på mina tankar om mission :) 

 

Innan jag åkte till Indien tänkte jag att eftersom jag kommer från ett väl fungerande samhälle och har det så bra, ska jag hjälpa de här människorna som har det sämre ställt och "visa de hur man borde göra saker och ting". Himla dum tanke. Inte att vilja hjälpa till förstås, men hur och varför skulle jag jälpa de att "styra upp" sin tillvaro? Vad vet jag om deras livsresa och vardag? Sverige och Indien är två så oerhört olika länder och man kan fråga sig om Sverige skulle vara ett välfärdsland som idag om det till ytan varit sju gånger så stort, överbefolkat, samt länge förtryckt av andra länder som roffat åt sig av Sveriges allra bästa resurser. Bara de här skillnaderna gör det uppenbart att länderna måste skötas på olika sätt, så visst kan jag komma med tips och ideér från Sverige men om jag kommer och tror att jag kan presentera en lösning på alla samhällets problem så kan jag lika gärna packa väskan och åka hem igen. Därför blev istället det viktigaste för mig på min missionsresa att lyssna på människor. Att minska avstån och barriärer mellan människor och länder genom att möta människor på deras villkor och lyssna till deras livshistorier. Äta tillsammans, skratta tillsammans, sjunga tillsammans, be tillsammans, fira gudstjänst tillsammans. För mig känns det extremt viktigt i en värld där det finns så mycket rädsla mellan människor, en rädsla för det som är främmande och annorlunda. Det är så viktigt att vi vågar kliva över gränsen till det som är främmande för då kommer vi upptäcka att där står en människa. En människa med värme, kärlek, ilska, vilja, längtan och drömmar och när vi upptäcker det är det plötsligt inte lika lätt att förakta och avvisa för det man har en relation till blir mer värdefullt. Jag hoppas att fler, många fler, kommer göra resor som min och på så vis sudda ut gränser och riva barriärer så att vi kan vara en värld där alla kan bidra och där alla har en plats och ett värde. Var har du satt upp gränser? Vilka barriärer finns i ditt liv? Vågar du korsa en gräns, kanske redan imorgon, är du inte nyfiken på vad som finns på andra sidan? 

 

Nu har jag tagit av mig skylten och åkt hem från tallgläntan, men jag hoppas att scouterna får en bra och givande dag med härlig gemenskap :) Jag är faktiskt lite avundsjuk och önskar att jag också var en scout...