Det är så himla svårt att erkänna. Jag ville så gärna hinna sy en långklänning att ha på kvällens kalas. Jag började sy vid tio på förmiddagen och vi skulle åka till Uppsala klockan halv tre. Det borde gå! Tänkte jag och slet upp min nya symaskin ur kartongen för en jungfrusömnad! (Om man nu kan säga så när det är premiär för en symaskin) jag hittade inget måttband men åtminstone en tumstock och ett gammalt mönster på min studentklänning att använda mig av. Jag kladdade ner en snabb skiss på hur jag på ett ungefär tänkte mig att klänningen skulle se ut och sen tog jag fram tyget. Ett 8m långt sareetyg som jag fått av en helt underbar familj i Indien (det är tydligen tradition att ge bort en saree som gåva till gäster som hälsar på i ens hem för första gången). Tyget skiftar i turkost och senapsgult och är fyllt med olika, härliga mönster!
Jag hann bara sy överdelen innan klockan blev två och mamma kom hem. "Jag skulle inte göra det där nu om jag var du. Det tar alldeles för lång tid" Men likt en trotsig femåring försökte jag streta emot men insåg mig besegrad av både mamma och sanningen. Jag hinner inte. Jag får fortsätta en annan dag. Faktum är att jag inte hade packat heller så trots att jag inte sydde färdigt klänningen var jag inte resklar förrens tio minuter efter utsatt avresetid..

Medans jag muttrade saker som att "mammor dödar kreativitet och är tråkiga och pessimistiska" Så gjorde finaste Frida (som var min högra hand i detta stressprojekt) en fin och korrekt analys av hur verkligheten är "Mammor har kommit förbi fasen där man testar ALLT och följer sina infall. De vet vad som fungerar och inte, och planerar utefter sin erfarenhet" Men jag vill också tillägga ett visdomsord från min ingifta faster "erfarenhet är inget man ärver" Så jag måste få tro att jag kan sy en långklänning på 3h, även om det inte gick (den här gången...)