Det goda land
Det är helt naturligt, till och med väntat. Jag har tänkt att det vore skönt för henne att äntligen ta sina sista andetag, att få vila på saliga ängar. Att slippa ha ont, slippa kraftlösheten som blir större för varje dag. Slippa ensamhet och väntan.
Ändå gör det ont. När det plötsligt är nära, sanning. När det blir dags på riktigt. Jag ångrar ännu mer alla gånger jag inte hälsat på. Skäms över att inte ha tagit mig tid. Har jag gett henne all kärlek och uppskattning hon förtjänar?
Hon har gett så mycket kärlek, hela sitt liv. Brytt sig om andra människor, andra före sig själv. Hon har överöst mig med fina ord och komplimanger. Kramat om mig och tryckt min hand.
"Jag är så glad att ni är hos mig" hon öppnade sakta ögonen och hennes blick mötte min. Orden kom ur hennes mun, svagt och tyst genom ett andetag som fick kämpa sig fram. In i slutet är hon tacksam, uppskattar.
De trodde att hon skulle somna in i natt. Så jag satt vid hennes sängkant. Smekte hennes arm, log mot henne och sjöng. "Blott en dag ett ögonblick i sänder tills jag nått det goda land"
Kanske får hennes hjärta ny kraft. Kanske klarar hon några timmar till, dagar. Jag vet inte, hur ska man kunna veta? Livet och döden rår vi inte över. Vi kan bara acceptera och gå vidare. Minnas de vi älskar och älska de vi vill minnas.
Mamma vet bäst
Det är så himla svårt att erkänna. Jag ville så gärna hinna sy en långklänning att ha på kvällens kalas. Jag började sy vid tio på förmiddagen och vi skulle åka till Uppsala klockan halv tre. Det borde gå! Tänkte jag och slet upp min nya symaskin ur kartongen för en jungfrusömnad! (Om man nu kan säga så när det är premiär för en symaskin) jag hittade inget måttband men åtminstone en tumstock och ett gammalt mönster på min studentklänning att använda mig av. Jag kladdade ner en snabb skiss på hur jag på ett ungefär tänkte mig att klänningen skulle se ut och sen tog jag fram tyget. Ett 8m långt sareetyg som jag fått av en helt underbar familj i Indien (det är tydligen tradition att ge bort en saree som gåva till gäster som hälsar på i ens hem för första gången). Tyget skiftar i turkost och senapsgult och är fyllt med olika, härliga mönster!
Jag hann bara sy överdelen innan klockan blev två och mamma kom hem. "Jag skulle inte göra det där nu om jag var du. Det tar alldeles för lång tid" Men likt en trotsig femåring försökte jag streta emot men insåg mig besegrad av både mamma och sanningen. Jag hinner inte. Jag får fortsätta en annan dag. Faktum är att jag inte hade packat heller så trots att jag inte sydde färdigt klänningen var jag inte resklar förrens tio minuter efter utsatt avresetid..
Medans jag muttrade saker som att "mammor dödar kreativitet och är tråkiga och pessimistiska" Så gjorde finaste Frida (som var min högra hand i detta stressprojekt) en fin och korrekt analys av hur verkligheten är "Mammor har kommit förbi fasen där man testar ALLT och följer sina infall. De vet vad som fungerar och inte, och planerar utefter sin erfarenhet" Men jag vill också tillägga ett visdomsord från min ingifta faster "erfarenhet är inget man ärver" Så jag måste få tro att jag kan sy en långklänning på 3h, även om det inte gick (den här gången...)
Det här med telefonfobi
Så dumt och så omotiverat, varför skulle det vara jobbigare att prata med någon per telefon än i verkligheten? Det borde ju kännas hur bra som helst! Jag kan sitta hemma i mjukiskläder, helt osminkad och sjaskig men med tillräckligt övertygande stämma låta som en fräsch person. Men det ääär något med att ringa som är så hiimla jobbigt. Jag tror det är ärftligt, för mamma har tydligen också tyckt att det är himla jobbigt med telefonsamtal (iallafall när man inte känner personen i andra änden)
Varför kommer jag att tänka på det här just nu? Jo, jag har nämligen haft ett samtal att ringa enda sedan i måndags. Och bara på grund av min telefon "skräck" har jag skjutit upp detta. Tills nu. Nu tog jag tag i mig själv och i telefonen och slog numret. Om min grundrädsla består i att inte vilja göra bort mig, glömma att säga något viktigt, inte presentera mig ordentligt eller att inte höra vad personen i andra änden säger så lades nu ännu en nervositetshöjande faktor till; Jag visste inte om jag skulle prata på engelska eller svenska, om personen förstår svenska men svarar på engelska eller inte förstår ett jota av min öschötska.
Det framgick ganska snart efter att jag slagit numret. Men innan någon svarade gick en liten partylåt igång (minns tyvärr inte vilken men det var något som ledde mina tankar till "girls just wanna have fun") och POFF! så var mina tankar någon helt annanstans än där de borde vara. Istället för att sätta mig in i en seriös och lite professionell journalistroll fick låten det att kännas som att jag ringde till en kompis. Okej att det är bra att känna sig avslappnad, men inte till den grad att man blir helt överrumplad när någon svarar i andra änden "Vad hände med låten?" är min första tanke. Nästa tanke blir men oj, nu pratar jag med någon varpå jag säger "Hej, det är Emma". TILL NÅGON JAG ALDRIG PRATAT MED INNAN, alltså allvarligt talat.. Det är ju så jag skäms.. Jag lyckas samla mig efter några förvirrade meningar om vilket språk människan föredrog och vi lyckades iallafall förstå varandra. Och det är ju ändå det viktigaste.
Ja, jag tycker om människor.
Ja, jag tycker om att prata med nya människor.
Ja, jag har använt telefonen förut. Brukar ringa i snitt 200 minuter i månaden.
Så v a d är då problemet? Ja, inte vet jag inte.
Eller jo, det kanske är min gamla syokonsulents fel. När jag gick i nian kom hon inrusandes med håret på ända och glasögonen på sned och så berättade hon för oss "Det tar inte mer än några sekunder för en arbetsgivare att bestämma sig för vem du är, det är första intrycket som är det viktigaste". Än idag minns jag min syokonsulent som rörig och ostrukturerad. Precis som hon först uppenbarade sig i vårt klassrum. Så det är väl det jag är rädd för, att göra ett dåligt första intryck. På telefon kan man ju inte använda sitt kroppspråk heller, jag som brukar vifta med armarna som en väderkvarn!
Så det är dagens slutsats. Jag vägrar ta ansvar och skyller min telefonskräck* på två personer; min syokonsulent och min mamma.
Tiden gick medans jag skrev det här blogginlägget och nu har det blivit dags att ringa tillbaka. Nu vet jag iallafall vilket språk jag ska prata. Kanske kan jag göra ett bättre intryck, men framförallt får jag en ny chans att höra vilken låt som spelades i väntan. (må jag hålla fokus den här gången! ;))
*Skräck låter ju vädligt starkt och riktigt så illa är det väl inte eftersom jag ju i 9 fall av 10 tillslut ringer samtalet. Och det har faktiskt blivit bättre, övning ger färdighet! Och den här våren har jag fått prata i telefon med många okända människor i och med sommarlek. Sjukt bra.
Vapen & Välsignelse
Sju ledare, 18 barn, en buss. Ikväll körde Martin hela Vipsgänget till Norrköping för att spela Laserdome. Eftersom en väst var trasig blev jag utan väst & vapen men smög istället runt på banan och roade mig kungligt med att skrämma barnen..;) Det var en lyckad och rolig kväll som toppades med McDonalds. Men det bästa kom sedan, på vägen hem. Bussen är ett perfekt andaktsrum, barnen sitter stilla och tysta och lyssnar. Man kan inte stressa upp varandra och ingen behöver känna sig "töntig" för att man vill lyssna på det som sägs. Där i mörkret fick vi höra Johanna berätta om en Gud som alltid förlåter, alltid älskar och alltid väntar på oss med öppna armar. Sen bad vi "Gud som älskar alla barn och ser mig fast jag är liten, Var med mig och hjälp mig att vara lycklig vart jag än är. AMEN"
"Hej, jag är medlem i en muslimsk sekt"
För lite mer än ett år sedan lärde jag känna Swapnil, en ung kille från västra Indien. Vi har ganska många timmar diskuterat religion och vid ett tillfälle undrade jag hur Indien (Jag vet, det är ett vääldigt stort land och självklart är det inte likadant överallt) många gångar lyckas med det som vi svenskar många gånger inte klarar av. Att leva sida vid sida med olika religioner. När jag i höstas besökte Indien förundrades jag ofta över att samhället är en sådan mix! Brevid ett nybyggt lyxigt lägenhetshus ligger en kåkstad, en slum. När vi åkte över en bro i Mumbai såg jag på vänster sida en moské och ett hinduistiskt tempel, på andra sidan bron låg en kyrka och en moské. Skilda religiösa åsikter placerade så nära varandra, så synligt, att det är omöjligt att blunda för varandra.
Jag frågade Swapnil hur det är möjligt att hålla sams när frågan egentligen är omotiverad. Varför måste man bråka bara för att man tycker olika? Swapnil har vänner som är både muslimer och hinduer och kristna, de blev hans kompisar eftersom dem växte upp i samma område, gick i samma skola. Konstigare än så är det inte. Hans svar på min fråga var egentligen ett ord kunskap. Han intygade att det fortfarande uppstår konflikter, religiösa grupper möter motstånd från varandra men eftersom fler människor är utbildade och har större kunskap nuförtiden är det inte lika stor chans att det blir stora konflikter, krig. Kunskap är så viktigt, sa han. Viktigast. Kunskap om varandra, om andra, om historia. Kunskap gör att det inte behöver uppstå onödiga konflikter.
I Sverige går vi i skola. Vi lär oss en herrans massa saker, pressar oss till höga betyg och rätt svar på proven. Vi lär oss och vi glömmer bort. Vi lär oss och en del saker kommer vi ihåg. Men när det kommer till religion, vågar vi då skaffa tillräcklig kunskap för att inte starta onödiga konflikter? För att inte gå och muttra om invandrare och muslimer? Vågar vi ha tillräcklig kunskap för att låta kristna skolgrupper finnas på skolan? Vågar vi skaffa tillräcklig kunskap för att våga tillåta alla religioner en plats i samhället?
Indien är sprängfyllt av religion och det är en stor skillnad mot Sverige där det är mer självklart att inte tro än tvärtom. Många besöker Indien för att få uppleva den religiösa "stämningen". På Indiens gator blandas västerländskt klädda med kvinnor i sjalar, män i turban, olika religiösa dräkter för att visa vilken religiös grupp man tillhör. Hattar av olika slag, heltäckande kläder, shorts och kjolar som visar benen. Även om vi ser det mer och mer i Sverige är det inte lika vanligt med "religiösa kläder". Det man inte är van vid känns ofta skrämmande och det är därför det är så bra att det finns en levande debatt kring det, för att skapa kunskap. Men jag vill bara inte att debatten ska skapa splittring mellan oss människor, att vi sårar varandra och låter förutfattade tankar stå orubbliga utan att tillåta ny kunskap om våra medmänniskor sjunka in.
När jag och Simon flög hem från Indien väntade vi några timmar på flygplatsen i Mumbai. Klockan var ungefär tre på natten när en man vänligt frågar om han får slå sig ner på det lediga sätet brevid oss. Vi pratar en stund om Indien, Californinen (där han kom ifrån), Sverige och Politik. Han hade en speciell huvudbonad och efter en stund frågade jag om den, om han tillhörde någon speciell religion? "Yes, I am part of a Muslim sect" Både jag och Simon förvånades över det självklara sättet han sa det på. Han hörde uppenbarligen inte samma negativa klang i ordet sekt. Vi fortsatte prata tills det blev dags för incheckning. Vid det laget hade jag blivit inspirerad till att göra världen till en lite bättre plats, tack vare en man som presenterade sig som medlem i en muslimsk sekt.
Jag tror attt det är farligt att försöka göra samhället " religiöst neutralt". Det sänder ju ut signalen att religion är något farligt och det visar att vi inte har tillräckligt med kunskap för att inte låta rädslan styra.
