Så dumt och så omotiverat, varför skulle det vara jobbigare att prata med någon per telefon än i verkligheten? Det borde ju kännas hur bra som helst! Jag kan sitta hemma i mjukiskläder, helt osminkad och sjaskig men med tillräckligt övertygande stämma låta som en fräsch person. Men det ääär något med att ringa som är så hiimla jobbigt. Jag tror det är ärftligt, för mamma har tydligen också tyckt att det är himla jobbigt med telefonsamtal (iallafall när man inte känner personen i andra änden)

 

Varför kommer jag att tänka på det här just nu? Jo, jag har nämligen haft ett samtal att ringa enda sedan i måndags. Och bara på grund av min telefon "skräck" har jag skjutit upp detta. Tills nu. Nu tog jag tag i mig själv och i telefonen och slog numret. Om min grundrädsla består i att inte vilja göra bort mig, glömma att säga något viktigt, inte presentera mig ordentligt eller att inte höra vad personen i andra änden säger så lades nu ännu en nervositetshöjande faktor till; Jag visste inte om jag skulle prata på engelska eller svenska, om personen förstår svenska men svarar på engelska eller inte förstår ett jota av min öschötska. 

 

Det framgick ganska snart efter att jag slagit numret. Men innan någon svarade gick en liten partylåt igång (minns tyvärr inte vilken men det var något som ledde mina tankar till "girls just wanna have fun") och POFF! så var mina tankar någon helt annanstans än där de borde vara. Istället för att sätta mig in i en seriös och lite professionell journalistroll fick låten det att kännas som att jag ringde till en kompis. Okej att det är bra att känna sig avslappnad, men inte till den grad att man blir helt överrumplad när någon svarar i andra änden "Vad hände med låten?" är min första tanke. Nästa tanke blir men oj, nu pratar jag med någon varpå jag säger "Hej, det är Emma". TILL NÅGON JAG ALDRIG PRATAT MED INNAN, alltså allvarligt talat.. Det är ju så jag skäms.. Jag lyckas samla mig efter några förvirrade meningar om vilket språk människan föredrog och vi lyckades iallafall förstå varandra. Och det är ju ändå det viktigaste. 

 

Ja, jag tycker om människor.
Ja, jag tycker om att prata med nya människor. 
Ja, jag har använt telefonen förut. Brukar ringa i snitt 200 minuter i månaden. 
Så v a d är då problemet? Ja, inte vet jag inte. 

 

Eller jo, det kanske är min gamla syokonsulents fel. När jag gick i nian kom hon inrusandes med håret på ända och glasögonen på sned och så berättade hon för oss "Det tar inte mer än några sekunder för en arbetsgivare att bestämma sig för vem du är, det är första intrycket som är det viktigaste". Än idag minns jag min syokonsulent som rörig och ostrukturerad. Precis som hon först uppenbarade sig i vårt klassrum. Så det är väl det jag är rädd för, att göra ett dåligt första intryck. På telefon kan man ju inte använda sitt kroppspråk heller, jag som brukar vifta med armarna som en väderkvarn! 

 

Så det är dagens slutsats. Jag vägrar ta ansvar och skyller min telefonskräck* på två personer; min syokonsulent och min mamma. 

 

Tiden gick medans jag skrev det här blogginlägget och nu har det blivit dags att ringa tillbaka. Nu vet jag iallafall vilket språk jag ska prata. Kanske kan jag göra ett bättre intryck, men framförallt får jag en ny chans att höra vilken låt som spelades i väntan. (må jag hålla fokus den här gången! ;)) 

 

*Skräck låter ju vädligt starkt och riktigt så illa är det väl inte eftersom jag ju i 9 fall av 10 tillslut ringer samtalet. Och det har faktiskt blivit bättre, övning ger färdighet! Och den här våren har jag fått prata i telefon med många okända människor i och med sommarlek. Sjukt bra.