Det är helt naturligt, till och med väntat. Jag har tänkt att det vore skönt för henne att äntligen ta sina sista andetag, att få vila på saliga ängar. Att slippa ha ont, slippa kraftlösheten som blir större för varje dag. Slippa ensamhet och väntan.

Ändå gör det ont. När det plötsligt är nära, sanning. När det blir dags på riktigt. Jag ångrar ännu mer alla gånger jag inte hälsat på. Skäms över att inte ha tagit mig tid. Har jag gett henne all kärlek och uppskattning hon förtjänar?

Hon har gett så mycket kärlek, hela sitt liv. Brytt sig om andra människor, andra före sig själv. Hon har överöst mig med fina ord och komplimanger. Kramat om mig och tryckt min hand.

"Jag är så glad att ni är hos mig" hon öppnade sakta ögonen och hennes blick mötte min. Orden kom ur hennes mun, svagt och tyst genom ett andetag som fick kämpa sig fram. In i slutet är hon tacksam, uppskattar.

De trodde att hon skulle somna in i natt. Så jag satt vid hennes sängkant. Smekte hennes arm, log mot henne och sjöng. "Blott en dag ett ögonblick i sänder tills jag nått det goda land"

Kanske får hennes hjärta ny kraft. Kanske klarar hon några timmar till, dagar. Jag vet inte, hur ska man kunna veta? Livet och döden rår vi inte över. Vi kan bara acceptera och gå vidare. Minnas de vi älskar och älska de vi vill minnas.