Jag har inte träffat mina söta små kusiner sedan i somras, jag var inte med på julafton och inte på höstlovet när hela familjen brukar åka dit, men idag -äntligen- fick jag gosa, busa och leka med dem igen! Det var inte bara jag som var glad åt återseendet. Jag följde med min moster till dagis för att hämta "stor"-kusinen. När vi kom dit satt hon med en I-pad i knäet (jösses, till och med på dagis!). Moster suckade för nu skulle det bli omöjligt att få med A. hem. "Hej! Har du sett vem som är här idag?" A. släpper I-paden med blicken för en kort sekund men sjunker sedan in i spelet igen. Men så sjunker det in. VEM som faktiskt är här idag. "Plattan" slängs i soffan, hon flyger upp och kastar sig i min famn. Efter en hård kram lutar hon sig tillbaka, tittar mig i ögonen och säger "Jag har saknat dig!" Hela vägen hem  är hon fylld av energi och säger att jag borde bo hemma hos dem jämt och att jag ska leka med henne och sitta jämte henne vid maten och natta henne. Samtidigt hoppar hon i vattenpölar för att sedan hejda sig och med en viktig ton utbrista "man får inte gå i vattenpölarna för då blir man blöt"... ;) 

 

Lyxigt att få så fin uttalad uppskattning, det kanske vi som inte hoppar i vattenpölar och går på dagis också borde syssla med lite oftare? Uttalad uppskattning.